Sara, Johan & Juni

På eftermiddagen efter en massa dansande runt midsommarstången började jag känna mig riktigt trött i kroppen. Jag hade då gått över BF med 6 dagar, jag var alltså i v. 40 + 5. Vi bestämde oss för att åka hem då vi alltså var en bit utanför stan och jag kände på mig att något var på gång..

 

Väl i bilen påväg hem så fick jag min första värk. Medans jag körde, haha. Helt kontrollerbar. Och efter tjugo minuter kom en till. Då var vi hemma i lägenheten. Klockan kanske var runt 20.00. Och så fortsatte det, en REJÄL jävla värk var tjugonde minut. Jag visste att man inte skulle åka in på BB förrens vattnet går eller förren man har tre värkar på under 10 min, så vi chillade hemma och antecknade flitigt värkarna och hoppades att de skulle komma tätare. Men så höll det på heeeela kvällen och natten. En vansinnes-värk var tjugonde minut som höll i sig någon minut. Kunde varken äta eller sova, det gick bara inte. Men höll ut och det blev bara värre och värre. Så på morgonen ringde jag in till Danderyds BB och fick till slut komma in. Vi tog en taxi och anlände på BB vid 13.00 där de undersökte mig på en gång. Jag var öppen 2 cm. Och de beslutade att jag skulle få åka hem igen för att "ladda upp" inför förlossningen med mat och sömn för att "detta kunde ta tid". Man ska vara öppen 4 cm för att få stanna då man är inne i den "aktiva fasen" av förlossningen. Så dom skickade hem mig med en citodon för "uppladdning". Citodonen hjälpte tyvärr inte ett skit. Jag lade mig i sängen och försökte sova, men det gick inte. Jag försökte äta, men det gick inte. Jag spydde bara upp allt. Till slut stod jag bara på alla fyra och spydde galla av smärta. Min så kallade "uppladdning" gick åt helvette och jag ringde in till BB och sa att jag gett upp, att uppladdningen inte alls gick, och att jag vela ha ett akut kejsarsnitt, NU. Dom förstod situationen och meddelade vänligt att det tyvärr var fullsatt med föderskor på Danderyd, men dom kopplade mig snabbt vidare till en ur-trevlig barnmorska på Södersjukhusets BB. Hon tog mitt uppgivande meddelande om akut kejsarsnitt med ro och sa lugnt "Men lilla vän, kom in på en gång så ska du få se på smärtstillande, här ska vi föda naturligt!". Så jag och Johan hoppade in i en taxi och checkade in på SÖS BB vid 17.00, den 23:e Juni alltså. De mötte mig med bår vid entren då jag inte kunde gå under värkarna och skjutsade in mig till förlossningssalen där det gjordes en undersökning som visade att jag var öppen 4 cm, woohooo, aktiv fucking jävla fas, nu kör vi.

 

Jag fick lustgas som enligt mig är guds gåva till födande kvinnor. Den funkade så jävla bra för mig och tog udden av de knivskarpa värkarna som nu kom var femte/tionde minut. Minns inte riktigt. Jag var verkligen i himlen! Från att stått på alla fyra kräkandes av smärta till att ligga i en skön säng med smärtstillande som verkligen funkade och lätt lullig i skallen omringad av sjukt trevlig personal och min älskling vid min sid, med sin hand i min och med vetskapen att det äntligen var dags, att vi skulle snart så snart få träffa vår lilla Juni! Kontrasten var enorm och jag var så lycklig.

 

Så jag lallade på med lustgasen tills värkarna blev starkare och tätare och då fick frågan om Epidural som jag ivrigt tackade ja till. Nån timme senare kom en läkare in för att sätta i Epiduralen. Dock var det inte hans dag någonstans, så efter tre svettiga försök gav han motvilligt upp och kallade in en annan läkare som nailade nålen på första försöket. Och efter en halvtimma kände jag smärtan försvinna. Så jävla sköööönt. Det var det bästa någonsin. Smärtan försvann alltså! Kvar fanns bara ett tryck av värkarna. Så sjukt. Så bra. I samband med detta så tog de också hål på fosterhinnan så att vattnet gick. Vid 21.00 så kom vår barnmorska in (Totte, världens bästa kille & barnmorska alla kategorier) och sa att han tyckte att jag hade det lite för bekvämt och frågade mig om vi inte skulle ta och skynda på processen lite. Där låg jag på rygg med benen uppe på en skön och varm sacco-säck och höll med, nu kör vi, high five på den. Han satte då i något kom-ut-nu-bebis-dropp som skulle göra värkarna intensivare. Och det märktes att det funkade. 23.20 (typ) bad jag om en undersökning då jag kände för att krysta och det visade sig att jag då var öppen 10 cm, dvs en fas i förlossningen som betyder att man får börja krysta, dvs trycka ut bebisen. Så de satte upp mina ben i en ställning, typ som att sitta i en gynstol, och jag började trycka på. 30 minuter senare bad jag om ett akut kejsarsnitt (igen) och skrek åt alla att avbryta då jag inte pallade mer. Jag var helt slut. Då förklarade Totte att huvudet var ute och att vi såklart inte kunde avbryta något, "BIT I HOP NU SARA, DET HÄR FIXAR DU, KÖÖÖR!!!" Sagt och gjort, det var bara att bita ihop och fortsätta trycka på. Jag tänkte "men nu jävlar" och tröck för kung och fosterland och plötsligt kände och SÅG jag hur lilla Juni bokstavligt talat FLÖG ut ur mig och in i Tottes armar. Hon var äntligen här! Det absolut första jag sa var "Men guuud, hon ser ut som morfar!".

 

Johan fick klippa navelsträngen och sedan tog Totte henne för vägning och mätning på studs och Johan gullade lite med henne. Jag låg bara och skrek "MEN HERREGUUUUUUUD" om och om igen, jag var så chockad och tagen av situationen och kunde nog inte riktigt förstå vad som hade hänt. Efter vägning och mätning så fick jag henne äntligen på  mitt bröst då jag hade lugnat ner mig lite, hahaha.

 

Första bilden på oss, lycka, lycka, lycka!

 

Sen fick hon mysa med pappa för allra första gången: